Laestadius, Carl Petter

Fil.dr, läroverksadjunkt Umeå.
Född 17/1 1835 i Piteå sfs (BD).
Död ogift 25/4 1920 i Umeå (AC).

Levnadsbeskrivning

Carl Petter föddes i Piteå 1835 som Petrus Læstadius ende son. Han fick avgångsbetyg i Härnösand med goda betyg i botanik, historia och geografi, och avlade senare samma år studentexamen i Uppsala. Studier vid Uppsala universitet fullföljdes 1860 med en doktorsgrad, avhandlingen behandlade växtligheten i Torneå lappmark. Han blev 1861 ordinarie adjunkt i matematik och naturvetenskaper vid läroverket i Umeå, och var kvar ända till dess han vid 78 års ålder fick avsked 1913. Carl Petter dog sedan som ogift 1920 i Umeå.

Hans elever hade mycket att berätta om hans undervisning som gav stoff till en legend. Ibland kunde han sitta helt tyst under lektionerna och skriva med en rödkrita på tavlan under kristendoms- och naturläretimmarna. Enligt en annan elev hade Carl Petter problem med disciplinen, vilket även gav upphov till några artiklar i pressen. När han ledde exkursioner var han dock som en annan människa, då var han godheten och vänligheten själv. Sina böcker och sitt herbarium skänkte han i sitt testamente till Umeå högre allmänna läroverk.

En 82-åring (VästerbottensKuriren 18 jan 1916, sign E.G)
F. läroverksadjunkten C-P Læstadius, Umeå, fyllde den 17 jan 82 år.
Det var kanske icke många som visste om dagen, men från dem av hans många hundratal forna lärjungar, som genom tidningarna erinras om den gamle lärarens födelsedag, gå säkert endast goda tankar och önskningar om också outtalade, till den vördade åldringen.

Få lärare få väl av sin uppväxande och kanske redan åldrade lärjungeskara ett så odelat gott omdöme som adjunkten Læstadius. Då de forna skolpojkarana någon gång låta minnena från den glada läroverkstiden passera revy, har han en given hedersplats bland de minnen som placerats ovan klandret och gycklet. Det medges villigt men med ett vemodigt leende att "gubben Læstis var för snäll under lektionerna" och att det följaktligen "skojades" väl mycket bland de mindre samvetsgranna elementen i klasse. Men det tillägges med varm övertygelse att han var rättvis som få, och att den som ville lära sig något, han hade i Læstadius en lärare som få. Ty utom att han var överlägset skicklig i sitt speciella fack, botaniken, bars han av brinnande kärlek till och intresse för sitt ämne. Det var högtidsstunder när man fick följa "Læstis" ut på hans exkursioner, som började så snart videkissarana vågade sticka fram sina ludna huvuden vid snöbäckarna på våren, och fortsatte ända tills de sista hieracierna stod huttrande i oktoberfrosten. Då väcktes i månget ungt sinne en aldrig slocknande kärlek till den underbart stora och rika naturen - och den lärdomen är kanske värdefullare än hela den speceributik av hopgyttrad kunskapskram, som stuvas hop i nio långa år till underlag för en studentmössa.

Man måste förstå det skall ha känts tungt att bli tvingad avbryta en verksamhet åt vilket man ägnat ett helt långt livs bästa krafter och tankar. Men Læstadius har dock icke brutits ned av denna och andra senare tråkigheter. Den kärnfriske naturälskaren och friluftsmänniskan synes kanppast ha förändrats något på de sista 20 åren - ännu de senaste vintrarna har han hålli sin skridskobana öppen på älven och med en ung mns spänstighet röt sig på skridskorna.

Må åtminstone hälsa och krafter allt fortfarande bli hans följeslagare i den ensamma ålderns år ända tills han bringar det sista oundvikliga offret åt livet och naturen, som han älskat så högt i alla dess mångfaldiga former och skiftningar mellan enkelhet och fulländning, mellan knoppning och förgängelse.