Lars Levi Laestadius föddes
1800 i kungariket Sverige-Finland där de högre klasserna och
folket i den västra halvan talade svenska medan folket i den östra
talade finska. Språkgränsen i norr gick vid Kalix älv. När Finska kriget bröt
ut bodde Lars Levi och Petrus hos sin storebror Carl-Eric på Kvikkjokks prästgård,
där man nåddes av krigsnyheter och kände av bristen på livsmedel.
Vid freden i Fredrikshamn 1809 drogs gränsen längs Muonio-Torne älvar tvärs
igenom en enhetlig finsktalande bosättning och Sverige fick avträda Finland
till Ryssland. På svenska sidan, alldeles vid gränsen, skulle Lars Levi göra
sin livsgärning. Han blev även finländarnas Laestadius. Med finländare hade
han troligtvis haft någon beröring redan tidigt , hans hembygd hade ju sedan
århundraden koloniserats av finska nybyggare.
2.
Laestadius’ kyrka i Karesuando
När Lars Levi Laestadius i
mars 1826 anlände till Karesuando för att tillträda sin prästtjänst, kom
han till ett område vars kyrkliga förhållanden undan för undan höll på att
stabiliseras - det hade gått ca 17 år sedan gränsdragningen. Ända till 1819
hade det varit tillåtet att besöka den ”egna” kyrkan på andra sidan gränsen
och få tjänster av prästen där. Så sent som 1827 vigdes det svenska paret
Lars Levi Laestadius och Brita Catharina Alstadia i finska Enontekis kyrka vid
Palojoensuu.
3. Predikan
1845, avskedspredikan 1849 och husförhörspredikan 1858 (Karesuando)
Under Laestadius’ tid betjänade
svenska kyrkan fortfarande den samiska och finska minoriteten på deras eget språk.
Dessa var också Karesuandoprästens arbetsspråk. 26 år gammal startade
Laestadius sitt ”språkbad” i finska: dagen lång deltagande observation i
nybyggarstugorna, på kvällen uppbyggelselitteratur och grammatik. I Karesuando
fanns utöver paret Laestadius en svensktalande person.
Efter ett par år var predikningarna begripliga. Från perioden 1828-38 finns
ingen predikan bevarad, sedan 1848 finns det flera bevarade. Av de närmare 2000
predikningarna är ca tre fjärdedelar skrivna på finska.
4. Finskhetsivraren Karl-Axel Gottlund (1765-1821) samt dvärgfingerört
Laestadius och
folklivsforskaren Karl-Axel Gottlund hade polemik om Kalevala och samers och
finnars folktro – och om vilket folk som var mer utvecklat. Av de tolv teserna
i pastoralavhandlingen var tio på
latin, en på samiska - och en på finska: ”Nykterhetens vänner far vilse
genom att predika mer om nykterhet än om kristlighet.”
Dvärgfingerört som Laestadius tecknade efter levande exemplar från Kilpisjärvifjällen:
Vandringslederna till Norge där
Laestadius ofta var i tjänsten gick via Finland. Hur långt inne i Finland han
hittade växter är inte exakt känt.
5. Kyrkan i Muonio 1883
Karesuando hade ett
strategiskt läge med tanke på rörelsens utbredning i Finland. Det var lätt
att passera gränsen för att lyssna på Laestadius. Hans flerspråkiga, eller
enbart finskspråkiga predikanter som Johan Raattamaa gjorde långa resor till
finska sidan. Under tiden i Pajala höll hans åhörare en gammal slåtterstig
öppen från Sieppijärvi till Kengis
kyrka – och korsade gränsälven på vägen dit. Nu har denna stig
restaurerats till Laestadiusled.
Hur mycket predikade Laestadius i Finland?
Den omvända kyrkoherden i Muonion(niska) J.Fr. Liljeblad fick en erinran
när han i december 1848 hade släppt in Laestadius som predikant i sin kyrka.
Man antar att Laestadius efter detta inte predikade på finska sidan, knappast
heller i Kolari. Såväl tsarens som kungens misstänksamhet stängde gränsen
allt mer.
6. Karta samt kollage över
predikanter
Kartan visar hur långt den
laestadianska rörelsen hade
expanderat i finska Lappland fram till 1899. Några av de mest kända
lekmannapredikanterna är Pietari Hanhivaara och Fredrik Paksuniemi från Kittilä,
Juho Takkinen från Posio (enligt Eva Raattamaa, hustru till Johan, den bästa
predikanten av alla) och Niilo Rapp
från österbottniska Kalajoki. Av prästerna må nämnas Aatu Laitinen, Karl
Abiel Heikel och A.L. Heideman som mest verkade i Amerika.
I Sverige har laestadianismen sin tonvikt på
de nordliga områdena, i Finland spred sig väckelsen relativt fort till hela
landet. Man kan alltså säga att rörelsen och det finska (såsom det samiska)
i hög grad följs åt, så också i Norge. Rörelsen har organiserat sig
tidigt, fridsförbund grundades från 1880-talet, de första i Helsingfors och
Torneå.
7. Altaret vid Rauhan sanas sommarmöte i Pello 2004
Väckelsens största grupper i
Finland idag är gammellaestadianerna (SRK), De förstfödda och Rauhan sana.
Den sistnämnda är vid sidan av språket den största förenaren av Tornedalens
olika halvor. De effektivt tolkade predikningarna är en del av regionens
andliga liv.
Allt som allt bekänner sig ca 100 000 personer till rörelsen, mer än i något
annat land. Kontakten med kyrkan har förblivit stark. Luther och Laestadius förenar
alla riktningarna.
8. Pauli A. Korteniemi och Loca parallela i finsk språkdräkt
Laestadius’ finska
predikningar har nötts i folkets händer. Alla Laestadius vetenskapliga verk
finns nu på finska, senast utkom hans botanikbok Kasvikirja genom Pauli A.
Korteniemis och tre översättares försorg år 2001.
Forskningen kring Laestadius och väckelsen är i Finland livlig och med vitt
spektrum, främst vid Helsingfors’, Joensuu, Jyväskylä och Uleåborgs
universitet samt Åbo akademi. Av de nutida forskarna må nämnas Seppo Lohi,
Jouko Talonen, Mayri Kinnunen och Vesa Pöyhtäri.
9. Stormötet i Torneå och Haparanda 1909 .... och 2009
Laestadius är den rikssvensk
som i Finland lästs, studerats och forskats kring mest. Han var framgångsrik i
tävlingen ”Den störste finländaren genom tiderna” – utan att någonsin
varit finsk medborgare. Finskans status som rörelsens heliga språk har påverkat
dess bevarande mitt i försvenskningspolitiken, denna fas då minoritetsspråken
levde ett riskfyllt liv. Den fick fart på 1880-talet, ca 20 år efter
Laestadius död.
I förkunnelsen har språket en avgörande betydelse. Vid sidan om finskan tillägnade
sig Laestadius så mycket av finländarnas ”inre hushållning” att han som
”deras prost” lever och verkar över gränsen ännu 150 år efter sin död.
